En av de mest bortglömda grupperna i modern tid är de svenska männen. Ingen har fört deras talan på decennier och deras problem är helt bortglömda, förbisedda och ibland förlöjligade. Det största problemet för svenska män som jag ser det är svårigheten att skaffa partner, av den enkla anledningen att det finns mycket färre kvinnor i parbildande åldrar än det finns män. Enkel matematik ger att många män kommer få leva sina liv ensamma.
Staten borde förenkla för män som är svenska medborgare att hämta fruar utomlands till exempel, genom resebidrag eller rätt att ta ledigt för ändamålet (spontana tankar, finns säkert många idéer). Naturligtvis borde även invandringen av utländska män begränsas kraftigt, framförallt sådana från Mellanöstern och Afrika – utvisningar borde också öka i omfattning.
Läs den här artikeln i som en psykolog skrev om ämnet i SvD.
Men tänk om det är så att spelplanen är riggad? Tänk om det faktiskt inte ”finns någon för alla”, så som varenda kurator, på varenda ungdomsmottagning, i varenda byhåla lovat ensamma unga män, för det är främst män, i alla tider. I Kalmar län, där jag själv är verksam som psykolog, var mansöverskottet hösten 2015 (alltså innan siffrorna från den senaste flyktingströmmen satt sig) drygt 10 procent i de parbildande åldersgrupperna mellan 15 och 35 år. En i sig svindlande siffra men småpotatis i jämförelse med till exempel Blekinge eller Norrbottens län som båda har mansöverskott på cirka 20 procent i samma åldersgrupp. Med reservationer för mindre korrigeringar i sexuellt beteende (polyförhållanden, ökad incidens av homosexuella handlingar etc) ger uträkningar som en högstadieelev klarar för handen att mellan 10-20 procent av alla män i dessa län kommer att få leva ensamma.
Trots detta närmast perverterade manliga överskott fortsätter vi att prata om integration som om det uteslutande vore en fråga om arbete och ekonomisk inkludering.